Bygden med det vackra namnet
Av ERIK BOJS
Väckelsång är ett vackert namn. Vi är många som tycker så. För främlingar, som endast hört namnet, brukar jag påpeka, att också bygden är vacker. För de första invandrarna är jag inte säker att intrycket var lika tilltalande. Småland är stenigt och Väckelsång utgör inte något undantag. Det har kostat många generationer Väckelsångsbor mycket svett och möda för att få stenfri åkerjord. Jag undrar vad dessa gamla odlare skulle ta till för ord, om de fick se hur i våra dagar åkrarna bli villatomter.
Nu kommer varje ny tid att jämföras och ställas i motsats till föregående. För den som inte längre bor i bygden, är det förmätet att fälla omdömen. Man bevarar alltid intrycken från uppväxtåren på en plats i ett förenklat skimmer. Med åren står minnena från förr starkare än gårdagens händelser. Det är en slutsats jag drar, då jag sitter här med
Väckelsångs idrottsklubbs protokollsbok framför mig, en bok i nötta svarta pärmar.
Varje paragraf väcker minnen från 50år tillbaka, då klubben startade. Redan 1909 eller ett par år senare lär det ha funnits en tidigare idrottsförening i Väckelsång. Men från den tiden finns
inte några anteckningar. Däremot finns det sådana från klubbens start. Paragraf ett i första protokollet börjar:>För att bilda en idrottsförening i Väckelsång hade ett 20-tal pojkar samlats>.
Detta skrevs den 8 april 1925. Pojkarna det var Karl Karlsson, Gunnar Karlsson, Albin Karlsson, Rulle Jonasson, Gunnar Andersson, Erik Karlsson, Aron Sandberg, Ragnar Hjelmberg, Aron Hjelmberg, Tage Ringius, Ture Sjöberg, Bertil Petersson, Herman Sjöberg och så fick jag äran att bli klubbens förste ordförande. Några namn har tyvärr inte
kommit med i protokollet.
Vi var mycket ambitiösa. det skulle övas i olika grenar av allmän idrott. Jag kommer ihåg, att när det gällde löpning 100m så var landsvägen norr om kyrkan löparbana. Holger Persson gjorde där fina tider. En gång ansåg tidtagaren, att Holger tangerade världsrekordet. Skulle vi skicka honom till nästa olympiad? Vid kontroll av löparbanans längd fann vi, att den
tyvärr var 10 m för kort. För att få verklig träning igång behövde vi dels en idrottsplats och så pengar. De senare hoppades vi få genom årsavgifter, en krona för äldre och 50 öre för yngre medlemmar
samt genom att anordna fester i skyttepaviljongen. Senare protokoll vittnar om att det var besvärligt att ibland få in årsavgifterna. Ekonomin klarade sig, och så småningom lyckades vi också få hyra en idrottsplats. Det var Ringius i Saxagård. Nära en gammal festplats fanns en
övergiven åker, som vi fick hyra för 50 kronor om året. Det var en sluttande åker med gott om enebuskar och stenar på. Idrottsklubben fick betala 225 kronor för att få marken någorlunda jämnad. Det sattes upp fotbollsmål och så blev i fortsättningen fotbollen dominerande i
klubbens verksamhet. Det sparkades upp stora jordtuvor i de heta matcherna som utkämpades med lag från närliggande idrottsklubbar. Det till och med värvades spelare, vill jag minnas från föreningen i Tingsryd. Men det gällde inte några stora köpesummor, bara respengar.
Med åren måste Väckelsångs idrottsklubb försöka skaffa en bättre plats för fotboll och idrott.
Det lyckades och därmed var ungdomsåren över och verksamheten tryggad för framtiden. Femtio år har det gått sedan det första protokollet skrevs då idrottsklubben bildades. Av dessa år
har jag endast bott fjorton år i Väckelsång. Men jag har med stort intresse följt de övriga och glatt mig då till exempel fotbollslaget vunnit. En av orsakerna till att jag varje år prenumererar på en
smålandstidningen är för att följa matchresultaten. Lycka till i fortsättningen VÄCKELSÅNGS IDROTTSKLUBB
----------------------------------------------------------------------
De första åren
Av TORSTEN GUSTAVSSON
Svenska fotbollslandslagets stora framgångar vi olympiska spelen i Paris 1924 anses med rätta vara den största anledningen till att så många föreningar med fotboll på sitt program bildades åren 1924 och 1925. Kanske var det förhållandet så även i Väckelsång, men något som även bidrog till föreningens bildande var givetvis att det i det lilla samhället
fanns ett antal ungdomar som åren innan spelat fotboll på sågbacken. Jag minns väl hur nyfikna vi småpojkar var när två automobiler från Växjö guppade in vd brädstaplarna och ur klev Tigrarnas lag. Väckelsångs målvakt var inbiten piprökare och han behöll ·pipan i munnen större delen av matchen. En av åskådarna som satt högt upp på stapel,
blev träffad av bollen och han ansåg sig mycket illa behandlad. Vid den sydöstra hörnan av planen var en djup håla, som förorsakade spelarna svåra problem.
FOTBOLLSPLANEN I SAXAGÅRD
Ett markområde hyrdes, som bestod av åker och skogsmark och här ordnades en plan, vilken efter iordningställandet lämpade sig rätt hyggligt för fotbollsspel. Någon pojkfotboll förekom inte på den tiden, men för att få vara för oss själva med vår träning fick vi börja vid fyratiden på eftermiddagen. Vi samlades vid Johan Sjöbergs vedbod, för där inne låg
bollen förvarad. Sedan bar det iväg utefter järnvägen. Den som fick bära bollen var ju särskilt lycklig. När vi spelat ett par timmar började de stora pojkarna komma och den verkliga träningen kunde börja. Vi fick var med så länge lagen inte var fulltaliga, sedan plockades vi bort i storleksordning allt efter som det kom flera seniorer. Jag minns en kväll att några av oss, som blivit utstötta, satte oss på den tjärpappersklädda material-
lådan under den stora granen och smidde planer för hur vi skulle ordna vår träning.
FLASKLAGET FÖDDES
På sommaren, när alla stockar var sågade och området framför sågen var lämpligt för fotboll, tog vi helt enkelt och bildade flasklaget. Gustav Johansson, Hugo Gustavsson och Rune Sjöberg- alla har för alltid lämnat vår kamratkrets- var de som skulle allt bestyra i vår lilla förening. Årsavgiften bestämdes till 25 öre och dessutom skulle flaskor samlas
och säljas. Det dröjde inte länge förrän vi kunde köpa vår första boll. Det var ett högtidligt ögonblick. Tänk, en egen boll, som vi fick spela med hur ofta och länge som helst. En vacker söndagseftermiddag ordnade vi sommarfest i stättenhålet vid Petter Rudalyckan. Många föräldrar kom och vi var stolta över att kunna ordna försäljning för att förstärka vår skrala
kassa. Man kunde ju på den tiden sälja tablettaskar för 10 öre och lakritsklubbor för 5öre. Vi fick även förtroende att vid något tillfälle stå för försäljningen av lemonad och konfektyr vid de stora pojkarnas matcher. Redan följande år tyckte idrottsklubbens ledning
att det inte var så lyckat med Flasklaget, som plockade till sig dom yngsta pojkarna. Därför kom en dag ett erbjudande att vi skulle gå med i föreningen igen mot att vi överlämnade vår kassa på 25 kronor och så fick vi spela i B-laget och det nya C-laget. A-laget transporterades
på den tiden i lastbil med två långsäten mitt emot varandra. När laget tagit plats, lastades ett antal av de yngre pojkarna upp på flaket bland benen på de sittande. För dem, som inte plats,
var cykeln enda fortskaffningsmedlet till närmaste samhälle där matchen skulle spelas. Första seriesegern 1930 med prisutdelning i Tingsryd. Boktryckare Ahlström hade skänkt silverskålen,
som han själv överlämnade till VIK:s kapten. I sitt tal sade han, att Väckelsång vunnit serien, men Tingsryd var trots allt bäst, för de var de enda som lyckats besegra serievinnarna.
CYKELTÄVLING, LÖPNING OCH TERRÄNGLOPP
Cykeltävlingen fiskastadssjön runt var något som förekom. Det gällde att vända ner styret och så mycket som möjligt efterlikna Enskede-Jonsson och de andra storåkarna på den tiden. Det fanns uppmätta sträckor på landsvägen och runt stationsvägen där löpning förekom inför många
åskådare. Senare under några år var vi många som sprang terräng. Jag minns särskilt en gång, när vi var inbjudna till Tingsryd en söndag och Prissamlingen utställdes i ett skyltfönster. Efter loppet var det prisutdelning på Stora Hotellet och då var särskilt högtidligen att kunna mottaga
det pris som man valt ur i fönstret tidigare på dagen.
BANDY
Bandy var den enda sport vi kunde ägna oss åt under vintern och matchutbytet med de närmaste klubbarna var gott. Det var verkligen inte lätt att ordna spelbar plan på den tiden. Vintrarna var snörika och redskapen undermåliga. Tidigt på söndagsmorgonen fick vi sätta igång med att skotta undan snön. Med hjälp av en kraftig hingst-jag vill minnas att den hette Vet- och många arbetsvilliga armar lyckades det att ordna spelbar is. Efter kort rast var det tid att spela matchen och när den var över hade vi verkligen utfört ett riktigt dagsverke.
IDROTTSFESTER
Idrottsklubbens fester vi skyttepaviljongen var ett livsvillkor för föreningen. Där skulle större delen av inkomsternas ordnas. Det var verkligen ett stort arbete ledningen lade ner för att nå ett gott resultat. Erik Bojs vackra skyltar över varje stånd på festplatsen var något vi var en-
samma om att visa upp. Det har varit frestande att här räkna upp en lång rad namn och resultat inte minst från den nuvarande idrottsplatsen, där jag som vuxen upplevt många trevliga matcher både som spelare och domare. Men detta skulle föra alldeles för långt.
----------------------------------------------------------------------
En föregångare
av HERMAN JOHANSSON
Vid samtal med äldre Väckelsångsbor har då och då antytts att Väckelsångs Idrottsklubb skulle haft en föregångare, en idrottsförening, som bildats långt tidigare än nuvarande VIK. Men uppgifterna om tid och årtal har växlat och något bestämt besked har inte stått att få. En nyligen funnen medlemsmatrikel från 1910 visar emellertid, att ryktet
talat sanning, denna förening, även den kallad Väckelsångs Idrottsklubb,
bildades troligen den 4 maj 1910, då de första nio medlemmarna skrevs in. Klubben, som troligen aldrig blev registrerad, hade vid det första verksamhetsårets utgång 15 medlemmar. Den 23 april 1911 skrevs ytterligare 3 medlemmar in. Efter detta adtum tycks inga nya medlemmar ha intagits. Inträdesavgiften var 1 krona och medlemsavgiften tog ut månadsvis med 25 per månad. 25 öre i månaden låter inte mycket idag, men om man betänker, at det på den tiden motsvarade en minderårigs hela dagsförtjänst vid arbete i böndernas rov- och potatisland, så förstår man att det inte var så lite. Det var också bara 2 medlemmar som betalade in samtliga månadsavgifter 1910. deras namn var R. Johansson och Gustav Nyqvist. Vilka som figurerat i styrelsen framgår inte av matrikeln, men en av initiativtagarna lär enligt uppgift vara framliden byggmästaren Carl Nyqvist,vars namn emellertid inte finns upptaget i matrikeln. Han lär ha varit värvad i Kronans tjänst vid denna tidpunkt med placering i Stockholm och kan mycket väl tänkas ha kommit med nya friska idéer utifrån. Han var också instruktör i släggkastning. Föreningens idrottsliga aktiviteter bestod i enbart allmän idrott, löpning, hopp och kast. Några resultatlistor finns inte bevarade från den tiden, så vem som var Väckelsångs främste idrottsman 1910 vet vi inte. En av de få nu levande pionjärerna är f.d. lantbrevbäraren Aton Hall, en välvuxen tungviktare, som också helt följdriktikty, med tanke på kroppsresurserna, deltog i släggkastning. Säkerligen Väckelsångs äldste släggkastare.Idrottsplatsen var ett markområde som uppläts av F.A. ringius i Saxa-gården, vilken också står inskriven i medlemsmatrikeln som hederledamot. Ovannämnda markområde är detsamma som sedermera förbättrades och
blev en av nuvarande VIK:s första fotbollsplaner. Det bestod enligt en gammal Väckelsångsbo av dels skogsmark, dels betesmark och resten >>bråne>>.Som ett kuriosum kan nämnas att järnkulan i den slägga som användes ännu är i funktion, men nu som motvikt i en vedkap.
Markägaren, ovan nämnde F.A. Ringius, skänkte också virke till en dans-
bana som byggdes i närheten av idrottsplatsen. Föreningen hoppades väl
att danstillställningarna skulle ge pengar till verksamheten, men en envis otur med vädret vid varje danstillfälle gjorde, att dessa gick med förlust och de ekonomiska bakslagen tog väl så småningom död på denna första Väckelsångs Idrottsklubb. En bankbok i Väckelsångs sparbank med ett innestående belopp av 1:50 lär finnas kvar som ett minne någonstans, men ej återfunnen. Själva grundstenarna till dansbanan står kvar som tysta vittnen om Väckelsångspojkarnas första försök att skaffa medel till sin idrott. Den gamla medlemsmatrikeln och järnkulan i vedkapen är också bevis på att VIK haft en föregångare. Och just i dessa dagar har en verklig dyrgrip plockats fram ur någon gömma. Den första Idrottsklubbens emblem. det består av en sköld med diagonalt bälte över blå botten med VIK broders i rött på bältet. Så utan att på minsta sätt vilja nöta på glansen hos vår kära jubilar kan vi fråga:
Vad firar vi egentligen: är det 50- eller 65- års jubileum? Ett är emellertid
säkert: Allt detta är inte bara en liten idrottsklubbs historia. Det är en del av kulturhistorien och hembygdshistoria på högsta nivå. Väckelsångs Idrottsklubb är för alla trogna Väckelsångsbor Hembygdens idrottsklubb.
----------------------------------------------------------------------
Väckelsångsloppet
Av DANIEL HAGELBERG
I klubbens historik framkommer att det har utövats allmän idrott under en del av årens verksamhet, men det tog slut - varför kanske är svårt att
avge förklaring till, men den största anledningen torde vara att "eldsjälarna" och då för att nämna några - Eric och Sixten Brynolf, Lennart Pettersson, Bertil Blomkvist, som så många utav oss av naturliga skäl blir äldre, och då måste sluta. En annan orsak var väl den, att en del av dem
var tvungna att skaffa sig försörjning för sitt uppehälle och det blev på annan ort - då det ej inom orten fanns någon sysselsättning.
Under många år från det att allmän idrott försvann, blev det kanske en alltför ensidig idrottsutövning - nämligen fotboll - alltifrån den minste
till den störste. Alla kunde, eller ville inte engagera sig i denna sport eller idrott, och följden av detta blev, att det kanske uppstod en "avtappning" i medlemskadern, kanske också i idrottsutövandet.
Under Bertil Engstrands senare tid som ordförande i klubben uppstod samtal mellan honom och Daniel Hagelberg om att försöka ändra klubbens verksamhet och även inrikta sig på annan verksamhet utöver den som redan fanns/finnes. Dessa dialoger mellan Engstrand och Hagelberg pågick under de sista månaderna av 1968 och början av 1969 och i den korrespondens, som pågått under många år mellan Daniel Hagelberg och Sune Hazard, alltsedan dessa båda var engagerade i torvbrytning under beredskapsåren i Halland, framkom förslag från Sture Hazard att varför inte "köra" igång med långdistanslopp, vilket just då var mycket populärt. Sture och hans ilvett känner många till, beveka honom kan inte jag göra, inte kunde jag göra det i detta fall heller. Han fick sin vilja igenom. Men innan jag lade fram förslaget om långdistanslopp, kom han fram med ett förslag till - Sture som var ordförande i cykelveteranernas förbund - kom ju givetvis med att ett "cykellopp" skulle jag gå på, men det gjorde jag inte. Men jag var så generös, att jag erbjöd Uråsa IF hans förslag, men dom backade ur. det blev en fruktansvärd korrespondens mellan Sture och mig, breven gick i skytteltrafik mellan Väckelsång och Vimmerby. Inte utan var jag lite tveksam att lägga fram förslaget för "hövdingen" Engstrand. Skulle han acceptera?
Jo, det gjorde han., direkt på stubben. Det första som borde göras var att tillsätta en kommitté. Hur många? Vilka skulle sitta med i denna? Rekognoseringar gjordes, och det framkom av denna, att Gunne Hagelberg, Ingvar Källenius, Åke Åkesson, Bertil Engstrand, Stefan Elg och Daniel Hagelberg borde utgöra denna kommitté, vilket också blev fallet vid ett mötesbeslut, och där Daniel Hagelberg skulle vara sammankallande. Den ursprungliga kommittén sammansättningen ändrades bara något år efter, och Rune Nykvist, Bo Johansson, Nils Fransson kom istället för Ingvar Källenius och Åke Åkesson. Det första kommitté sammanträdet hölls i klubbrummet den 18 mars 1969, vilket ett protokoll visar vad vi där beslutade, och det var lite virrvarr om vilket datum vi skulle "köra" första loppet. Någon hade på eget initiativ begärt sanktion för loppet hos Smålands idrottsförbund till Söndagen den 11 maj 1969. Men av diskussionen på mötet framkom, att denna dag ej var lämplig, och gudskelov att vi inte tog den 11 Maj, för då hade säkert det första Väckelsångsloppet blivit ett stort fiasko, för vi hade aldrig hunnit ordna till det som hade behövts för arrangemanget.
Men här måste nämnas, att det var inte många söndagar att välja på, det formligen växte långdistansloppsarrangörer under 1969 och 1970, men vi spikade den sista söndagen i augusti och därtill sista söndagen i augusti varje år skall Väckelsångsloppet gå, vilket det hittills har gjort.
Som sagt, vi skulle köra sista söndagen i augusti, och tro mig eller ej, det var snudd på att vi knappast hann ändå, fast vi hade så många månader på oss. Förberedelserna till första loppet, det var nästan rent kaos, det var stundtals rena vanvettet av arbete.
Jag glömmer aldrig hur det såg ut hemma i köket, med kartonger som skulle göras alla skyltar av, burkar med färg, penslar, saxar och tuschpennor. Vid detta tillfälle var jag anställd vid Växjö kommun och tur var det, för där fick jag låna hem alfabeten som jag textade skyltarna med, och det var inte bara ett alfabet utan fyra stycken i olika storlekar. Köket såg ut som en ateljé med den sämsta tänkbara ordning, färg på stolar, bord och kläder. Och vilken spänning därtill och nervositet, skulle det komma några och springa, jag själv var pessimist. Knappast hundratalet kom, och tävlingen gick bra, och vi fick goda ord från pressen, vilket har fortsatt även under de efterföljande åren. På lördagskvällen till första loppet ringde polisen från Tingsryd och ville vi skulle komma ner. Gunne Hagelberg och jag åkte dit. Då visade det sig, att vi hade inte fullständigt tillstånd, och dom menade, att tävlingen ej kunde gå. Jo det var snyggt! Men efter ett seriöst samtal med polisen ordnade det hela upp sig. Tack och lov!
Om det var arbete för oss alla till det första loppet, så har inte detta avtagit till senare loppen. Tänk egentligen vad frivilliga timmar som
gjorts av medlemmarna. Och för många kommittéledamöterna och medlemmarna i övrigt, det har varit och är betungande veckorna före ett lopp. Gunne Hagelberg - hjärnan - bakom banornas uppläggning jobbar intensivt och metodiskt. Nisse Fransson - kamrern - hjärna med tiderna i sekretariatet och alla hans medhjälpare har svåra uppgifter under de få timmar de har till förfogande under ett lopp. Överhuvudtaget alla under tävlingsdagen har en "uppgift" att allt klaffar, till och med siste mani de olika banorna. Vad har loppet givit klubben ekonomiskt? Ja konkret finns det i boksluten. Men några större volymer har detta ej blivit, man skulle önska och tro, att det för klubben är en fin affär. Då ger andra frivilliga tillställningar inom samhället mera, med mindre arbete och mindre bekymmer, mera pengar, t.ex en kyrklig auktion för att nämna ett exempel. Vad har loppet givit klubben på annat sätt? Ja, det har givit klubben ett erkännande av stora mått att "vi kan göra fullgoda arrangemang", vilket i klartext betyder, att vi i många fall står över storklubbar med större resurser än vad vi förfogar över.
Loppet har givit inte enbart klubben en PR som heter duga, utan även den kommun vi bor i. men klubben som sådan kan inte utnyttja denna fina PR som vi skulle önska på grund av för små resurser. Ej heller tillvaratar kommunen denna möjlighet, vilket är beklämmande. Med bestämdhet kan vi hävda, att Väckelsångsloppet i dag är "etablerat", när det gäller att överleva i den djungel som i dag finns bland arrangörer av sådana lopp. VIK är en liten klubb, vi är inte högfärdiga, vi har inte storhetsvansinne, vi har kamratskap, vi kan arbeta ideellt, vi har de många kamraterna i medlemmarna som är vår styrka, och som vi hoppas skall bliva ännu flera. Vi har ansökt att få anordna världsmästerskapen i långdistanslopp. Detta betecknar vi inte som storhetsvansinne, utan vi gör det, om vi får det, för det ideella, för klubben.
Under åren från 1969, då vi startade, har det knutits många kontakter. Många människor vet idag var Väckelsång är beläget. Tänk vad danska
män och kvinnor är förtjusta i Väckelsång. Inte att förglömma den lilla kontakt vi fick med norrmännen. Brevhögen växer från kamraterna ute
i landet och i Danmark, dom vill ha svar - någon måste göra det. Det förpliktar Väckelsångs Ik som en god arrangör inte enbart för loppet -
utan även för kamratskapen.
Kontakterna kan ytterligare vidgas. möjligheterna för detta är enorma - men har vi råd? - har vi tid? - vem skall göra det. I Väckelsångsloppets deltagarförteckningar under årens lopp finns världsmästar- och olympianamn för att nämna några: John Ljunggren, Värnamo, Eric Östbye, Uppsala, Frits Schreiber, Örebro och den danska kvinnan Aase Rasmusen; hur många maratonlopp världen över som hon deltagit i är inte få till antalet. Jens Jensen, den gamle mannen med sin höga ålder, med sina expiditioner på ön Jan Mayen, har varit en flitig deltagare i Väckelsångsloppet. Fram till det 6:e Väckelsångsloppet har inte Martin Arnkilde missat något av loppen. Han kommer troget - och på lördagen inhandlar han vinterns behov av vitaminer på Växjö torg, vilket består av "tuttebär" (krösen/lingon). Dessa ovan nämnda äro idealister och många av dem, och man får inte glömma den verkliga spontaniteten som landar utanför Rasta på lördagseftermiddagen - Solvikingarna - med Bernt som promotor - vilka killar - alla Ni som gjort Väckelsångsloppet så
färggrant och i så stora skaror, alla Ni kan inte i ord berömmas. Och från Tydal i Norge kommer en trupp med verkliga aristokrater inom idrott och då främst skidor, anspråkslösa, försynta och därtill goda människor. Vi hoppas på. att ett utbyte mellan Väckelsångs IK, Väckelsångs församling och Tydal - Graesli skall utmynna i kommande gott samarbete. Väckelsångsloppet är och har blivit en tradition - en Väckelsångsdag det kan bli större - en kommundag - kommande generationer har framtiden för sig att genom Väckelsångsloppet föra det lilla samhället med
namnet Väckelsång långt ut över vår värld - med människor som goda arrangörer i idrottens och kamratskapens anda.
De stora framgångarna som Väckelsångs Idrottsklubb haft med arrangemangen av Väckelsångsloppet har verkat sporrande. Deltagare i loppen har offentligt förklarat, att Väckelsångsloppen är de bäst organiserade långdistanslopp som gjorts i detta land - varför inte utnyttja lärdomarna på större uppgifter, har VIK-ledningen frågat sig. Och så har tanken fötts, att Veteran VM i maraton skall få gå i Väckelsång.
Förra året tillskrev klubben huvudorganisationen för veteranmaratonloppen och föreslog, att VIK år 1978 , alternativt 1979, skulle arrangera VM
i maraton. De var verkligen ett djärvt förslag - men friskt vågat är hälften vunnet. Hur kommer det att gå? Något avslag har faktiskt inte meddelats, och alltså finns det hopp.
